Lucia Christensen

Ja, ett stort orosmoment i livet är avbockat, Rom-resan med simföreningen. Mycket krångel har det varit och jag har velat göra det till ett av de bästaste lägren någonsin. Det är dock inte så svårt med så fina ungdomar, och jag vet än mer att det är just en framtid som tränare jag har högst upp på livlistan... Lägret blev riktigt bra, lite trist att standarden var lägre än väntat, men hur ska man veta det när mabn sitter och väljer och funderar och tycker att det på bild (...) faktiskt ser riktigt bra ut. Men, nu vet vi, och ärligt, det är inte hur det ser ut som spelar roll, men det tror jag att också ungdomarna förstår. Inga sura miner (knappt) och många nöda meningar beskrevs i slutet av veckan, vilket gör mig glad.

Ett nytt erbjudande inom simvärlden har gjort mig starkt fundersam. En konferenshelg med WSF. Har fortfarande inte bestämt mig. Det jobbiga är att jag vill vara hemma och med min familj så mycket som det någonsin bara går, jag har längtat så långe till andra halvan av augusti som skulle fokusera på mig och mina nära, men ja, jag vet inte. Alla erbjudanden och erfarenheter är viktiga för framtiden, så jag får prioritera lite till under min morgonlöprunda så får vi se vad det bliver.

Träningen går så himla bra och jag är glad, pigg och frisk. Kul att vara så stark utan utrustning, och skönt att slippa trycka sig in i styrkelyftets tvångsdräkter... Kanske skall satsa på tyngdlyftning istället som är en knövelfri idrott... Näe, skämt o sido, jag älskar styrkelyftet, men vore kul att mäta verklig styrke istället för bästaste utnyttjande av utrustning (men visst, även det är en sport...). Hursom, känner mig riktigt bra i kroppen, och det ska bli spännand ei början på september att se vad jag kan fåut man muna mussler.

Idag sitter jag och skulle egentligen skriva på min artikel... Det går segt, komme rinte igång.. Men bara jag börjar så brukar de gå bra, men första steget är så segt...

Aja, ha en fin dag
Kram

Tisdag

Coach vill utbringa ett stort tack för en fantastiskt fin vecka med våra 17 simmare. Samtliga har presterat mycket bra i bassängen och bidragit till stor entusiasm. Vi tackar för alla kolhydrater, roliga kommentarer (alla inte lika genomtänkta), och total avsaknad av fibrer (dock inte Lucias mage...). Minnesvärt är absolut ett läger med stort historiskt innehåll där vi fick uppleva en av (enligt oss) världens häftigaste huvudstad. Detta läger har haft både fram och baksidor. Baksidorna har tråkigt nog varit den stora skillnad i klass i jämförelse med utlovat... Däremot har den sköna gruppsammanhållningen och höga humorfaktorn gjort detta läger till ett trevligt minne. Avslutningsvis är det dock med bitterhet som vi avslutar med att berätta att vi ville lämna en liten tacksak till badpersonalen. Isabelle beskrev utförligt för en kvinna varför vi ville lämna en KSF-badmössa, varefter hon svarar: Och vad ska jag göra med den här?!

Tack// L&R

Måndag

Lägrets sista dag var framme, många upplevde veckan som förbisprungen. Vi tror (och hoppas) att många fått med sig fina minnen och roliga historier att tugga vidare på i framtiden. Coach finner veckan som mycket intressant, rolig, givande, galen och VARM. Tänka sig att Europas varmaste dag upplevde vi på Roms glödheta gator - men de é gött. Måndagens träning var först ett fart III/IV pass, och därefter simmades kvällen med ett tävlingspass där simmarna fick välja minst två distanser och minst 200 m sammanlagt, de flesta simmade 100 + 2*50. Mellan passen tog vi oss via områdets gratisbuss till stranden/Ostia centrum (som tydligen har siesta alla dagar i veckan...). Stranden var lika het som alltid och simmarna fick sin slutliga fina bruna färg att skryta med hemma i "kyliga" Karlskoga, lagom i tid till skolstart.
 


//COACH

Söndag

Efter en lång dag i Rom var det god tid för att ha en lugn dag på castel fusanos "fantastiskt fina" tallområde... Vi kickade igång ungdomarna med ett syrapass á la 4*100 + 8*50 + 8*50. Vid en fråga på skala 1-10 hur de upplevde syrahalten i kroppen efter halva serien, fanns det fortfarande 50% som endast hade tagit sig upp till fem på skalan, sagt och gjort fortsatte vi serien där simmarna i slutet ville dö... Detta är ett sant syrapass och många var nöjda med sina prestationer efteråt. Dagen fortsatte med delvis vila i stugorna, delvis bad i simbassngen och delvis skitsnack. En go eftermiddag helt enkelt. Den största strapatsen var nog när Isabelle och Rebecca frågade badvakten: Donde esta el la piscina? (troligtvis trodde badvakten att kloret nu hade skadat samtliga hjärnceller hos de stackars simmarna...) Ett skönt teknikpass avrundade dagen följt av pasta (?!) till middag.

//COACH

LÖRDAG

Det blev en tidig morgon som inleddes med en frukost där filen och müslin lyste med sin frånvaro. Dock räddades gryningen genom att jordgubbsmarmeladen närvarade.

En timme senare fick vi återigen smaka den söta jordgubbsmarmeladen, p.g.a. att vi köttade så hårt på fyspasset. Detta pass bestod av hård och obarmhärtig intervallöpning! Vi såg döden i vitögat ett tiotal gånger, men innan vi gick rakt in i ljuset kom hoppet tillbaka då vi tänkte på vad som komma skulle.

ROMA!

Vi behövde inte alls sitta länge och vänta i den fruktansvärda värmen som hägrade i bussen, eftersom  busschaffisen satt på toa och tryckte, alltså, busstabellen var korrekt uppfattad... Därefter blev det tunnelbana och tåg. Vi hoppade av precis utanför vackra Coloseo, där hettan var olidlig. Försäljarna i området såg detta, och ville därför sälja paraplyer och solfjädrar till oss.

Lucia och Roger chockerade kassörskan vid ingången genom att beställa biljetter till sina 17 ungar, alla under18år. Det hela resulterade i att enbart mamman och pappan betalade inträde, till KSFs ekonomiska fördel.

Alla stortrivdes, även när Anna guidade oss genom ruinerna. Vi beundrade storögt romarnas antika arkitektur.

En 4 € cola senare var vi på väg mot nästa sevärdhet. Vi fastnade på en kylig glassbar till allas förtjusning, Philip överväldigades när han kom över den största, saftigaste och bästaste struten i världshistorien, vi tror att strutens ägare hette Pedro.

   Vagabonder som vi är vandrade vi vidare i hettan mot Roms kulturarv.

   Vi beskådade skulpturer med minimala genitalier och skymtade även Benedictus välpolerade flint när den blänkte i solen borta i Vatikanstaten.

   Väl framme vid den kände önskefontänen som vi generande nog har glömt bort namnet på för tillfället kastade vi mynt hit och dit och hoppades på det bästa. 

   Nästa stopp var spanska trappan. Det fanns ingen tjur, inte heller något annat som hade någonting överhuvudtaget med Spanien att göra, men visst, trappan var fin.

   Nu väntade shoppingen!

   En hel del hanns med, däribland: knepiga caféregler som svenska flickor fann som funna i rectum, reafynd, breakdanceuppvisning, inlinesshow, flirtiga italienare och inte att försumma segerfirande med Lazio som hade vunnit någonting... vi vet inte riktigt vad, antagligen den italienska ligan. En sak var säker, Anna och Padde återfanns senare mitt ibland supportrarna överlyckliga med en Laziohalsduk runt halsen som de hade fått...(?)

   Romvistilsen började närma sig sitt slut likaså innehålleti våra magar. Därför kilade vi in genom några gränder och fann en äkta (inte degerfors äkta) pizzeria där vi alla blev spymätta, Mama Mia!

   På tal om spya, tåget hem var en mindre trevlig upplevelse då en mystisk man, antagligen turist, hade ätit liiiiite för mycket pizza och la fram denna pizza skvättandes och rinnandes på tåggolvet. Alla flydde. Italienarna garvade. Izza skrek som vanligt. Alla höll för näsan.

När vi väntade på bussen lite senare hörde vi i horisonten någon ropa i en mikrofon: Karlskoga är bäst! Vi noterade att Jenny och Anna var borta.

Bussen kom. Bussen kunde ta in 24 passagerare. Vi var minst 50 pers som stod och väntade på bussen tillbaks till campingen. Hur skulle detta lösas?

Anna och Roger löste problemet med hjälp av vässade armbågar och grova stämmor. Vi köttade oss in i bussen och alla 19 kom med, plus fem mycket förvirrade tyskar. De som inte kom med fick tårar i ögonen när Anna och Roger gjorde high-five längst bak i bussen.

Denna dag kommer förevigt att finnas med i våra antagligen klorskadade hjärnor.

Vi tackar simföreningen för den goda pizzan och vistelsen i Italiens huvudsdtad, Helsinki.     

Skämt å sido, vi har haft förbannathelvetesjävlaskitkul.

Linnea, Jenny, Anna, Padde