Rom 2009-08-08
LÖRDAG
Det blev en tidig morgon som inleddes med en frukost där filen och müslin lyste med sin frånvaro. Dock räddades gryningen genom att jordgubbsmarmeladen närvarade.
En timme senare fick vi återigen smaka den söta jordgubbsmarmeladen, p.g.a. att vi köttade så hårt på fyspasset. Detta pass bestod av hård och obarmhärtig intervallöpning! Vi såg döden i vitögat ett tiotal gånger, men innan vi gick rakt in i ljuset kom hoppet tillbaka då vi tänkte på vad som komma skulle.
ROMA!
Vi behövde inte alls sitta länge och vänta i den fruktansvärda värmen som hägrade i bussen, eftersom busschaffisen satt på toa och tryckte, alltså, busstabellen var korrekt uppfattad... Därefter blev det tunnelbana och tåg. Vi hoppade av precis utanför vackra Coloseo, där hettan var olidlig. Försäljarna i området såg detta, och ville därför sälja paraplyer och solfjädrar till oss.
Lucia och Roger chockerade kassörskan vid ingången genom att beställa biljetter till sina 17 ungar, alla under18år. Det hela resulterade i att enbart mamman och pappan betalade inträde, till KSFs ekonomiska fördel.
Alla stortrivdes, även när Anna guidade oss genom ruinerna. Vi beundrade storögt romarnas antika arkitektur.
En 4 € cola senare var vi på väg mot nästa sevärdhet. Vi fastnade på en kylig glassbar till allas förtjusning, Philip överväldigades när han kom över den största, saftigaste och bästaste struten i världshistorien, vi tror att strutens ägare hette Pedro.
Vagabonder som vi är vandrade vi vidare i hettan mot Roms kulturarv.
Vi beskådade skulpturer med minimala genitalier och skymtade även Benedictus välpolerade flint när den blänkte i solen borta i Vatikanstaten.
Väl framme vid den kände önskefontänen som vi generande nog har glömt bort namnet på för tillfället kastade vi mynt hit och dit och hoppades på det bästa.
Nästa stopp var spanska trappan. Det fanns ingen tjur, inte heller något annat som hade någonting överhuvudtaget med Spanien att göra, men visst, trappan var fin.
Nu väntade shoppingen!
En hel del hanns med, däribland: knepiga caféregler som svenska flickor fann som funna i rectum, reafynd, breakdanceuppvisning, inlinesshow, flirtiga italienare och inte att försumma segerfirande med Lazio som hade vunnit någonting... vi vet inte riktigt vad, antagligen den italienska ligan. En sak var säker, Anna och Padde återfanns senare mitt ibland supportrarna överlyckliga med en Laziohalsduk runt halsen som de hade fått...(?)
Romvistilsen började närma sig sitt slut likaså innehålleti våra magar. Därför kilade vi in genom några gränder och fann en äkta (inte degerfors äkta) pizzeria där vi alla blev spymätta, Mama Mia!
På tal om spya, tåget hem var en mindre trevlig upplevelse då en mystisk man, antagligen turist, hade ätit liiiiite för mycket pizza och la fram denna pizza skvättandes och rinnandes på tåggolvet. Alla flydde. Italienarna garvade. Izza skrek som vanligt. Alla höll för näsan.
När vi väntade på bussen lite senare hörde vi i horisonten någon ropa i en mikrofon: Karlskoga är bäst! Vi noterade att Jenny och Anna var borta.
Bussen kom. Bussen kunde ta in 24 passagerare. Vi var minst 50 pers som stod och väntade på bussen tillbaks till campingen. Hur skulle detta lösas?
Anna och Roger löste problemet med hjälp av vässade armbågar och grova stämmor. Vi köttade oss in i bussen och alla 19 kom med, plus fem mycket förvirrade tyskar. De som inte kom med fick tårar i ögonen när Anna och Roger gjorde high-five längst bak i bussen.
Denna dag kommer förevigt att finnas med i våra antagligen klorskadade hjärnor.
Vi tackar simföreningen för den goda pizzan och vistelsen i Italiens huvudsdtad, Helsinki.
Skämt å sido, vi har haft förbannathelvetesjävlaskitkul.
Linnea, Jenny, Anna, Padde
